Berömda arkitekter i den turkiska arkitekturhistorien
Den berömde hovarkitekten Mimar Sinan (1490–1588).
Mimar Sinan, även känd som Koca Mimar Sinan (den store arkitekten Sinan), föddes år 1490 och tjänstgjorde som det Ottomanska rikets främste arkitekt. Hans världsvida berömmelse och erkännande vittnar om kvaliteten på hans arbete. Det var som janitsar i den ottomanska armén som han först blev känd, men han avancerade snabbt och blev en framstående militäringeniör. Vid 50 års ålder utnämndes han till chef för det kungliga arkitektkontoret och fick i uppdrag att bygga en kejserlig moské, kallad Sehzade-moskén, som nu anses vara ett av de tidigaste mästerverken från hans produktiva karriär. Under sitt liv tjänstgjorde han under tre olika sultaner: Suleyman den praktfulle och Selim. II och Murad III. Det som gjorde honom så framstående var hans förmåga att förstå hur teknik och arkitektur kunde samverka. För att öka den användbara ytan i en byggnad experimenterade han med olika varianter av kupoler, både enkla och flera, och genom att använda denna empiriska metod lyckades han uppnå en geometrisk renhet och en integrerad helhet. Forskare har identifierat 477 byggnader som han antingen har designat eller varit med och byggt, men endast 196 finns kvar idag. Några av hans mest kända verk är Suleymaniye-moskén, Mihrimah Sultan-moskén, Kilic Ali Pasa-komplexet och Haseki Hurrem Sultan-baden. Selimiye-moskén i Edirne anses allmänt vara hans mästerverk. hans fantastiska samlade verk.
Balyan Family (18th and 19th centuries)
Familjen Balyan var en berömd osmansk-armensk arkitektfamilj som ansvarade för några av rikets mest imponerande palats, herrgårdar, lusthus och moskéer under 18:e och 19:a århundradet. Sex sultaner anlitade dem under fem generationer, med början med sultan Selim III och avslutningsvis med Abdulhamid II.
Familjen Balyan fick ett betydande inflytande vid sekelskiftet till 18, då spridningen av västerländska idéer i hela imperiet var som störst. De spelade en viktig roll i utvecklingen av den nyotomanska stilen, som kombinerade element från den nyklassiska och barocka stilen. Familjen ritade sju palats, inklusive Dolmabahce, fyra fabriker, en kasern, en moské, sju kyrkor, två sjukhus, tre skolor, två dammar, en fontän och ett mausoleum. Garabed Amira var den mest kände medlemmen i det arkitektoniska teamet.
Just nu kan man överallt i Istanbul hitta familjens storslagna skapelser. Det gäller bland annat Mahmud II:s och Abdulmecids mausoleer, Dolmabahçe-, Beylerbeyi-, Çırağan-, Yıldız-, Küçüksu-, Ihlamur-, Baltalimani- och Adile Sultan-palatsen (Kandilli), samt Aynalıkavak-, Izmit-, Mecidiyeköy-, Zincirlikuyu-, Ayazağa-, Kalendar- och otaliga andra moskéer och palats.
Arkitekten Kemaleddin Bey (1870–1927)
Ahmet Kemaleddin, som föddes 1870, är mer känd under namnet Mimar (arkitekt) Kemaleddin. Han blev berömd som byggmästare och restaurator under de sista åren av det ottomanska riket och under de första decennierna av den turkiska republiken. Tillsammans med Vedat Tek var han en föregångare inom den första nationella arkitekturrörelsen, som betonade turkisk identitet i sina arkitektoniska uttryck. Även om Mimar Kemaleddin hämtade inspiration från samtida tysk arkitektur, visar hotellet som en gång låg i Tayyare Apartments i Istanbuls historiska kvarter att han också utvecklade en distinkt turkisk arkitektonisk stil och identitet.
Vedat Tek (1873–1942)
När det gäller den första nationella arkitekturrörelsen finns det ingen som kan mäta sig med Vedat Tek. Året 1873 markerar hans födelse i slutet av 19-talet. Efter att ha avslutat sina studier på Galatasaray-gymnasiet studerade han vid de prestigefyllda franska högskolorna Ecole Centrale och Ecole des Beaux-Arts i Paris. I början av sin karriär tjänstgjorde han i två viktiga roller inom det ottomanska styret: först som utsedd arkitekt för post- och telegrafministeriet, och sedan som chefsarkitekt för palatsen, i vilken roll han övervakade renoveringen av ett antal 20 palats. Bland hans tidiga verk finns Kastamonus guvernörsbostad och Istanbuls centralpostkontor. Han kallades in Efter republikens utropning åkte han till Ankara för att vara med och skapa den turkiska nationalförsamlingen. Haydarpasa och Moda färjeterminaler, Sedat Teks hem, och Cankaya Gazi-palatset är bara några av de andra betydelsefulla byggnader han ritade och byggde.
Turgut Cansever (1921–2009)
Den turkiske arkitekten och stadsplaneraren Turgut Cansever föddes 1921. Han tilldelades tre Aga Khan-priser för arkitektur. Efter att ha tagit examen från Istanbuls statliga konstakademi med en examen i arkitektur började han arbeta som Sedad Hakki Eldems assistent. När det gällde hans konceptuella ramverk hämtade han inspiration från uttryck och talesätt från olika delar av landet. Anatolian Club Hotel i Buyukada, Istanbul (1951–1956), och Demir Holiday Village i Bodrum (1971) är två av hans mest kända verk.
Seyfi Arkan (1903–1966)
Den modernistiske arkitekten Seyfi Arkan föddes i Istanbul år 1903. Han var verksam under de första åren av det turkiska republikens existens. Efter en framgångsrik studietid vid Istanbulkonstakademin utnyttjade han ett stipendium för att fortsätta sin utbildning i Berlin under ledning av professor Hans Poelzig, vars läror hade en djupgående inverkan på hans synsätt och teknik. Han var en av tidens mest framstående arkitekter och anlitades av Atatürk för att skapa Cankaya-presidentresidenset. Även om han levde under samma period som den första nationella arkitektiska rörelsen, utmärker sig hans verk från mängden. Han baserade inte utformningen av sina projekt på nationell identitet, till skillnad från Vedat. Tek och Mimar Kemalleddin, men snarare fokusera på universella arkitektoniska principer.
Sedad Hakki Eldem (1908–1988)
Sedat Hakki Eldem, en pionjär inom modern arkitektur i Turkiet, föddes det året, 1908. Eldem, son till en diplomat, tillbringade sin barndom och ungdom i Europa, där han gick i grundskola på franska och gymnasium på tyska. Efter att ha flyttat tillbaka till Turkiet studerade han vid konstakademien, där han fick möjlighet att ta kurser med Vedat Tek och Guilo Mongeri som lärare. Så snart han hade avslutat sina studier använde han sitt stipendium för att resa runt i Europa. Där samarbetade han med Perret och Poelzig och besökte ett stort antal städer. Hans arkitektoniska stil påverkades starkt av hans utbildning, både av turkiska och europeiska lärare. Även om art déco, den internationella stilen och till och med Le Corbusier hade inflytande på hans tidiga verk, och han specialiserade sig så småningom på ottomansk folklig arkitektur. Eldem trotsar enkla kategoriseringar på grund av hans dynamiska och ständigt föränderliga stil genom åren. Agaoglu-huset, fakulteten för naturvetenskap vid Istanbuluniversitetet och anläggningarna i Florya i Istanbul är bara några av hans mest kända skapelser.
Mongeri, Allaury och D’Aranco, tre arkitekter från Istanbul som var verksamma under 19-talet.
Genom Tanzimat-reformerna utsattes det ottomanska riket som helhet för västerländska influenser för första gången (1839–1876). Som en del av denna omvandling moderniserades Istanbul i enlighet med den dominerande arkitektoniska stilen i Europa, nyklassicismen. Europeiska arkitekter var de första att använda denna stil, och senare rekryterades kristna ottomanska arkitekter för att sprida den ytterligare. Två exempel är den brittiske arkitekten W.J. Smith, som anlitades för att bygga den brittiska ambassaden, och den schweiziske arkitekten Gaspare T. Fossati, som anlitades för att bygga den ryska ambassaden. Många arkitekter, som Valluary och Jachmund, skickades till Istanbul under Abdulhamid II:s regeringstid för att antingen studera eller forska i den ottomanska arkitekturens historia. Som ett resultat av deras forskning uppstod en blandning av nyklassiska och ottomanska element. Konsthögskolan (1882) och det kejserliga arkeologiska museet är två av Vallaury mest kända byggnader. Raimondo d’Aronco introducerade å andra sidan jugendstilelement. Istanbuloch de finns att se i både Yildiz-palatsets paviljonger och Karakoy-moskén.

