Imponerande turkisk arkitektur
Palats och herrgårdar i Istanbul
Dolmabahçepalatset
Dolmabahçepalatset, i Istanbul, was originally a bay on the European side of the Bosphorus. Sultan Ahmet I and his successor Osman II gradually filled the bay to expand the imperial garden in the 17th century. Because of this, it eventually earned the name "dolmabahce," which translates to "filled garden." The Besiktas Waterfront Palace, a palace complex, was constructed within the garden in the 17th century as well. During the reign of Sultan Abdulmecid II in the nineteenth century, however, the original wooden palace was torn down and the Dolmabahce Palace was constructed on the site to serve as the main imperial palace. After many years at Fatih's Topkapi Palace, the royal family uprooted and relocated there. The illustrious Balyan family, specifically Nikogos and Karabet Balyan, built Dolmabahce Palace, one of the finest examples of the Neo-Ottoman style, which combined elements of Italian and French Renaissance art with Baroque and Ottoman architecture.
Topkapipalatset
Topkapipalatset ligger i Istanbuls Fatih-distrikt (den historiska halvön) och var under det ottomanska rikets storhetstid både administrativt centrum och kejsarens residens. Efter att Fatih Sultan Mehmet erövrade Istanbul år 1451 påbörjades byggandet av de första palatsbyggnaderna, vilket pågick mellan 1451 och 1481. Den äldsta byggnaden, Cinili Kosk, ligger i den första innergården, som nås från Hagia Sofia-torget via den kejserliga porten, Bab-i Humayun. Palatsbyggnaderna ligger i den andra innergården, som nås via den mellersta porten (Bab'us Selam). Haremsdelen, där den kejserliga familjen bodde tillsammans med sina utökade familjer, nås via en tredje innergård. Slutligen, längst in... en täckt gång leder från byggnaden till den fjärde banan, och man når den via skattkammaren.
Kucuksu-paviljongen
The gardens of the imperial family were the inspiration for the construction of the Kucuksu Pavilion on the Asian side of the Bosphorus in what is now the Kucuksu neighborhood of Beykoz. In the early 1800s, during the reign of Sultan Mahmut, a timber palace with two stories was constructed. It was during Abdulmecid's reign in the 19th century that the original palace was torn down; before that, it had been used by Sultans Selim III and Mahmut II. Nikogos Balyan, of the well-known Balyan family, conceived of and executed the construction of the Kucuksu Pavilion. The pavilion is small because it was designed for the Sultans to use during their brief visits to the countryside or during hunting expeditions in the nearby woods.
Ihlamur-paviljongerna
The Ihlamur valley, in what is now Istanbul's Besiktas neighborhood, was a popular picnic spot for the city's residents in the 18th century. However, during the reign of Sultan Abdulmecid in the nineteenth century, the Balyan family commissioned the construction of the Ihlamur Pavilions, among many other palaces and pavilions. The two pavilions, the Ceremony Pavilion and the Retinue Pavilion, are both baroque in design.
Aynalikavak-paviljongen
Endast Aynalikavak-paviljongen finns kvar av det som en gång var Aynalikavak-palatset, det fjärde största i Istanbul efter Dolmabahce, Topkapi och Uskudar. Det kallades både Tersane-palatset (varvs-palatset) och Gyllene hornets palats på grund av dess läge nära det gamla varvet vid Gyllene hornets strand. De första byggnaderna i komplexet uppfördes under 17-talet, men mot slutet av 18-talet hade paviljongen blivit känt som ett palats på grund av de många tillbyggnaderna. Dessa byggnader inkluderar Aynalikavak-paviljongen, som vissa tror härstammar från sultan Ahmet III:s tid. Sultan Selim III lät dock riva stora delar av palatset för att utöka varvet. Många av de klassiska ... Verk inom den ottomanska klassiska musiken skrevs av samma sultan under den tid då han huvudsakligen bodde i Aynalikavak-palatset. Till minne av honom lät en berömd ottomansk kalligraf gravera in verser på glaset.
Alpstuga med utsiktsplats
När sultan Abdulhamid II flyttade från Dolmabahçepalatset till Yildizpalatset år 1880 lät han bygga många nya byggnader, inklusive en liten paviljong i schweizisk stil. Raimondo D'Aronco, en framstående italiensk arkitekt under den tiden, ritade och byggde en tillbyggnad till palatset. Många berömda personer, inklusive Winston Churchill, Charles de Gaulle och kejsar Wilhelm II, besökte paviljongen.
Palats och herrgårdar utanför Istanbul
Jordbruk
Ishak Pashas palats
Located on the Silk Road, 5 kilometers east of Dogubeyazit in the country's remote southeast, is the Ishak Pasha Palace. It is a special example of 18th-century Dutch architecture from the Tulip time and was constructed on the side of a mountain. The complex's design is an eclectic fusion of Ottoman, Persian, Armenian, and Seljuk styles. The facades feature bas-reliefs and cut stonework that is reminiscent of Seljuk art. The complex was finished in 1784, according to the script on the door of the Harem section, by Ishak Pasha. Wood was also used as a decorative element, especially in the construction of the beams that were constructed as three-dimensional sculptures, having symbolic meaning in Turkish art. Shak Pacha was the pioneer who used a heating system modeled after the bath. War and an earthquake in the 19th century caused extensive damage to the palace, but a restoration program was launched in 1992, and by 2000, the building had been added to the UNESCO World Heritage tentative list.
Amasya
Hazeranlar-godset
Hazeranlar-herrgården i Yaliboyu, Amasya, anses allmänt vara ett av de finaste exemplen på ottomansk folklig arkitektur från 19:e århundradet. Hazeran Hanim, en välkänd invånare i området, lät bygga herrgården år 1865. År 1986 öppnades herrgården för allmänheten som ett etnografiskt museum efter omfattande renoveringar.
Karabük
Hus i Safranbolu
Safranbolu, en stad i nordöstra Turkiet, ger oss möjlighet att studera bostäder från den ottomanska perioden, specifikt från 18-talet. Safranbolu ser ut som en serie terrasser på grund av hur floddalarna har format landskapet. De flesta av husen är två- eller trevåningsbyggnader som är byggda av en blandning av trä och sten. Många av de nedre våningarna i ottomanska hus från 18-talet är byggda av sten. De övre våningarna, som är förstärkta med stödpelare, är rymliga trots att tomterna är smala. Husens axlar är något förskjutna mellan våningarna, vilket ger byggnaderna ett något vridet utseende; detta beror på att de övre våningarna byggdes för att släppa in så mycket solljus som möjligt.
Slott och befästningar
Istanbuls fästningar
Istanbul har imponerande stadsmurar som är ett vackert syn från både havet och land. Konstantinopels murar, de mest kända i sitt slag från senantiken och medeltiden, byggdes av den bysantinske kejsaren Konstantin den store och omgav staden på alla sidor. Den södra delen skyddades av Marmaramurarna, medan den norra delen av staden omgavs av Gyllene hornets murar. Konstantinopels landmurar skyddade staden från dess fiender och stod emot många belägringar i över tusen år, fram till dess att ottomanerna erövrade staden år 1453. Dessa murar låg på stadens västra sida och sträckte sig ungefär 6 kilometer från Marmarasjön. längs den övre delen av Gyllene hornet. De inre och yttre murarna, tornen och vallgravarna, som delvis fortfarande är bevarade idag, byggdes av kejsar Theodosius II under första hälften av det femte århundradet. Ottomanerna har vid ett flertal tillfällen under århundradena förstärkt och reparerat Konstantinopels stadsmurar, men de står fortfarande kvar som påminnelser om stadens kejserliga förflutna.
Jungfrutornet
Kız Kulesi (Jungfrutornet) är ett torn som står på en liten ö vid den södra infarten till Bosporen, inte långt från kusten i Uskudar i Istanbul. Det har kallats Leanders torn sedan bysantinsk tid. På en liten klippa framför Uskudar, det antika Chrysopolis, inrättades ett tullhus för att hantera gods som kom från Svarta havet. Öns försvarsmur, vars rester fortfarande kan ses i vattnet, förband den en gång med det asiatiska fastlandet. En bysantinsk garnison var stationerad i tornet när Istanbul erövrades av ottomanerna år 1453. På grund av dess koppling till berättelsen om Hero och Leander kallas tornet ofta Leanders torn. En jordbävning år 1509 och en brand år 1721 bidrog till tornets förfall. Därefter användes det som ett ledljus. Efter att ha tjänstgjort som en karantänstation lät sultan Mahmud II renovera tornet första gången år 1832. Hamnmyndigheten renoverade det sedan ytterligare en gång år 1945 och slutligen år 1998 inför inspelningen av James Bond-filmen "The World Is Not Enough".
Ett populärt café och en restaurang har nu inrymts i tornet, och man har utnyttjat byggnadens utmärkta läge och den enastående utsikten över stadens romerska, bysantinska och ottomanska kvarter. Flera gånger om dagen anländer privata båtar till tornet för att släppa av och hämta besökare.
Galatatornet
Från sin höga placering har Galata-tornet blivit ett av Istanbuls mest kända landmärken. Härifrån har man utsikt över stadsdelarna Beyoglu och Karakoy.
Under det bysantinska kejsaren Justinianus regeringstid, omkring år 507 e.Kr., kan tornet ha byggts för första gången. Genueserna kallade det Kristustornet, medan bysantinerna helt enkelt kallade det det stora tornet. När genuesiska köpmän bodde i Galataområdet och etablerade handelsplatser längs Medelhavet och Svarta havet, fick tornet den form det har idag.
Som en följd av en jordbävning i 1509 skadades tornet, men den ottomanske arkitekten Hayreddin reparerade det. Hayreddin arbetade också med restaureringen av Sultan Bayezid II:s komplex i Edirne. Under hela Suleyman den Magnifiks regeringstid användes tornet som fängelse för fångar som var tvungna att arbeta vid Kasimpasas varvsanläggning. I slutet av 16-talet lät astronomen Takiyuddin Efendi bygga ett observatorium högst upp, men tornet användes återigen som fängelse mellan åren 1546 och 1595, under sultan Murat III:s regeringstid.
Tornet användes som en brandobservationspost från och med 1717, efter att det en kortare tid använts av det ottomanska militärorkestern, Mehter-orkestern, under 16-talet. Efter en brand år 1794 var tornet tvunget att byggas om, och en utskjutande balkong lades till. Tornet brann ner igen år 1831 och byggdes om med ytterligare två våningar och en konformad takkupol.
Den legendariske ottomanske flygpionjären Hezarfen Ahmet Celebi är huvudpersonen i en av de mest fascinerande berättelserna om tornet. Enligt den berömde ottomanske resenären Evliya Celebi använde Hezarfen Celebi vingar som var fästa vid hans armar för att flyga från toppen av tornet till Uskudar. Efter att ha sett mannen utföra denna fantastiska bedrift sägs det att sultan Murad Khan blev misstänksam mot honom och skickade honom till Algeriet.
Det här tornet, som är 66,90 meter högt, är numera en populär en plats som turister kan besökaFrån balkongen har du en fantastisk utsikt över Istanbul.
Diyarbakir
Diyarbakirs slott och fästning
Fästningen i Diyarbakir byggdes ursprungligen under det tredje århundradet e.Kr. under romartiden och har sedan dess förstärkts och utökats. Lokal basaltsten användes för att bygga fästningsmurarna, vilket gör dem till de näst bredaste och längsta försvarsmurarna i världen, efter Kinesiska muren. År 2015 inkluderade UNESCO fästningen i Diyarbakir på sin lista över världsarv.
Skåpbil
Van-borgen
Urartu-riket byggde Van-fästningen under 9-talet f.Kr. på den östra stranden av Vansjön, direkt ovanpå ruinerna av deras forna huvudstad, Tushpa. Från mederna till armenierna, parterna, romarna, sassaniderna, perserna, bysantinerna, araberna, seljukerna, safaviderna, afshariderna, ottomanerna och ryssarna – detta slott har sett det mesta. Under århundradena har slottet bebos av många olika kulturer, och byggnaden bär spår av varje tidsperiods invånare. Det finns en inskription från Xerxes I:s regeringstid, som regerade under det femte århundradet f.Kr., på en moské som byggdes av sultan Suleyman under det femtonde århundradet.
Hosap-slottet
The 17th-century Hosap Castle stands on the Van-Hakkari road in Van province. The rivers in the area inspired the name, which means "beautiful water." Sari Suleyman Mahmudi, chief of the Mahmudi tribe, commissioned the construction of the castle, which served as the seat of power for the province until the Tanzimat reforms of the nineteenth century.
Mersin
Jungfruborgen
Idag kan du hitta Kizkalesi (Jungfruborgen) på en ö i Mersinprovinsen, bara 300 meter från Medelhavets kust. Borgen, som ursprungligen byggdes under det fjärde århundradet f.Kr., genomgick omfattande renoveringar under det trettonde århundradet. Dess norra och västra murar är utmärkta exempel på traditionell stenmursteknik. Borgen erövrades av det anatoliska emiratet Karamanid under 13-talet och därefter av ottomanerna under 14-talet.
Värdshus och basarer
Aksaray
Sultanhani (Alaeddin-karavansäräjet)
Sultanhani, ett värdshus som byggdes av sultan Alaeddin Kaykubat I år 1229 under seldjukperioden, anses allmänt vara ett av de finaste exemplen på seldjukisk arkitektur. Den fyrkantiga stenmoskén på värdshusets innergård erbjöd resenärer en plats för andlig återhämtning, och den moské som finns i den närliggande staden Aksaray är särskilt värd att nämna, liksom de utsmyckningar som finns på den främre porten.
Istanbul
Den stora basaren
Den stora basaren, som ligger i stadsdelen Fatih i Istanbul, är en av världens äldsta överbyggda marknadsplatser. Den har fler än 4000 butiker utspridda över sina 30,700 kvadratmeter. Den ursprungliga strukturen på basaren härstammar från 15-talet, efter att sultan Fatih Mehmet erövrade Istanbul; sultan Suleyman den store utökade den senare till sin nuvarande storlek under 1701. Basaren har drabbats av ett flertal jordbävningar och bränder genom åren, men detta har inte minskat dess prakt eller betydelse. Butikerna har funnits här sedan före 1896-jordbävningen, vilket ledde till att de nuvarande butikerna uppfördes. Fler än 26,000 personer är för närvarande anställda som ett direkt resultat av att basaren fortfarande används. som ett köpcentrum. Det är en av de mest populära historiska platserna i världen och lockar mellan 250,000 och 400,000 besökare varje dag.
Kryddmarknaden
Kryddbasaren i Eminönu-området är Istanbuls näst mest besökta marknad. Det nya moskékomplexet, som inkluderade den egyptiska basaren, beställdes av Hatice Turban Sultan år 1660 och finansierades delvis genom intäkter från den egyptiska provinsen i det ottomanska riket. kryddor har fortfarande en viktig roll på basaren.dessutom finns här många andra butiker, bland annat de som säljer turkiskt godis och andra sötsaker, smycken, souvenirer samt torkad frukt och nötter.
Edirne
Ali Pasas basar
Herseki Semiz Ali Pasa, sultan Suleymans sista storminister, gav order om att den skulle byggas år 1569. Arkitekten Sinan ansvarade för byggnationen. Basaren sträcker sig över 270 meter och rymmer cirka 130 butiker. Idag säljs ett brett utbud av varor här, inklusive kläder, skor, väskor och andra heminredningsartiklar, samt souvenirer från Edirne.
Rustem Pasjas värdshus
Värdshuset, som byggdes år 1554 på Rustem Pashas order av arkitekten Mimar Sinan, är ett enastående exempel på ottomansk arkitektur från 16-talet. På värdshusets botten- och andra våning finns butiker. Även om det för närvarande är stängt, genomgick värdshuset renoveringar och fungerade som hotell efter andra världskriget.
Madrasa (religiösa skolor)
Konya
Karatay-madrasan
Emiren av Konya, Celalettin Karatay, gav order om att byggnaden skulle uppföras år 1251. Kakeldekorationerna och utsmyckningarna på madrasan är särskilt kända för sin skönhet och sina detaljerade mönster. Kakelplattor, dekorationer och föremål från seldjuktiden visas nu efter att museet har omvandlats till Kakelkonstmuseet.
Sivas
Gok Madrasah
Gok Madrasa, som byggdes år 1271, är välkänd för de två minareterna som flankerar huvudentrén på vardera sidan. Djur, stjärnor och silhuetter av träd är inristade i minareterna. På grund av användningen av blå kakelplattor som påminner om himlen ("gok", vilket betyder "himmel" på turkiska) fick byggnaden detta namn. Det finns bara en innergård i byggnaden, och den innehåller en pool och en fontän. Innergården är uppdelad i två delar, där den ena leder till klassrummen och den andra till moskén (mescit, bönerummet).
Erzurum
Madrasan med de två minareterna
Det är i staden Erzurum, i östra Turkiet, som du hittar tvillingminareternas madrasa (Cifte Minareli Medresesi). Madrasan härstammar troligen från seldjukernas tid under 13-talet, men detta är bara en gissning. Madrasan är betydelsefull, inte bara för att det är den största byggnaden i sitt slag, utan också på grund av de arkitektoniska och dekorativa innovationer den representerar. Madrasan, som har två våningar, upptar en tomt som är 35 gånger 40 meter. Monumentet har fått sitt namn efter de två tegelminareterna som står 26 meter höga på dess norra fasad. De är fästa vid åttkantiga baser som vilar ovanpå fyrkantiga pelare. Den övre delen är dekorerad med ett reliefmönster av en palmpalm, medan den nedre Dekorationen består av en kalligrafisk medaljong med inskriptioner av Allah, profeten och de fyra kaliferna.
Byggnader avsedda för religiösa ändamål.
Istanbul
Hagia Sofia
Hagia Sofia, som ligger i stadsdelen Sultanahmet på Istanbuls historiska halvö, byggdes ursprungligen år 537 i Konstantinopel, som var huvudstad i det östra romerska riket. Den östromerske kejsaren Justinianus gav order om att bygga det som skulle bli det romerska rikets kejserliga kyrka. Med det största inre utrymmet av alla byggnader vid den tiden betraktas kyrkan ofta som ett utmärkt exempel på bysantinsk arkitektur. Isodoros, en matematiker och arkitekt från Miletos, utformade byggnadens planlösning. Efter Fatih Sultan Mehmeds erövring av Istanbul omvandlades Hagia Sofia-kyrkan till en moské. Muslimsk lag förbjuder förekomsten av figurativ konst, så kyrkans Interiören togs bort och mosaikerna täcktes över med puts. Istället installerades islamiska element, som en predikstol och minareter. När den turkiska republiken grundades omvandlades Hagia Sofia till ett museum. Hagia Sofia, ett gemensamt kristet och muslimskt tempelkomplex, var ett av världens mest imponerande museer fram till år 2020. Genom ett presidentdekret i juli 2020 återöppnades Hagia Sofia för gudstjänst som Ayasofya-moskén, och den fungerar nu som en global kulturell skatt.
Aya Irini (Hagia Irene)
The Hagia Irene church, located in the first courtyard of Topkapi Palace on Istanbul's historical peninsula, was likely constructed in the 4th century. Some accounts, however, place an earlier church on the same site before Constantine I's. Before the original Hagia Sophia was constructed in 360, Hagia Irene was the official church of Constantinople. After the devastating earthquake that struck Constantinople in 740, Hagia Irene was renovated and decorated with mosaics and frescoes during the reign of Emperor Constantine V. However, following the Ottoman conquest of Istanbul in 1453, the church was enclosed within the walls of the Topkapi Palace and began to be used as an arsenal. At the turn of the 20th century, the church was first used as a military museum. It stayed that way until the late 1970s, when it was turned into a concert hall for classical music.
Kariye-museet (Chora-kyrkan)
Ursprungligen byggdes Chora-kyrkan som en del av ett klosterkomplex utanför Konstantinopels stadsmurar. Idag ligger den i stadsdelen Edirnekapi i Istanbul, även känd som Kariye. Dess ursprungliga namn var Kyrkan tillägnad den helige Frälsaren på landsbygden, men efter att stadsmurarna utökades och kyrkan införlivades i själva staden, blev den känd som Chora. Under 12-talet lät Maria Dukaina, svärmor till den bysantinske kejsaren Alexios Komnenos, bygga om kyrkan till dess nuvarande form. De berömda mosaikerna och freskerna tillkom under 14-talet, tack vare den inflytelserika bysantinske statsmannen Theodoros Metochites. Ett av de bästa exemplen på palaiologisk renässanskonst finns i kyrkans mosaiker. Efter att Istanbul erövrades omvandlades kyrkan till Kariye-moskén, och freskerna och mosaikerna inuti täcktes med puts. Freskerna upptäcktes under en långvarig restaureringsprocess efter att moskén omvandlades till ett museum år 1945. Kariye-moskén, som har omvandlats till ett museum samtidigt som omfattande restaureringsarbeten pågår, kommer att förbli stängd fram till år 2020.
Sultanahmet-moskén (även känd som Blå moskén)
Sultanahmet-moskén, även känd som Blå moskén, är en aktiv moské från den ottomanska eran som ligger i stadsdelen Fatih på Sultanahmet-torget. Moskén byggdes under den tidiga moderna perioden, mellan 1609 och 1616, av sultan Ahmet I. Dess interiör är utsmyckad med vackra mosaiker och mosaikvalv. Staden Iznik i Turkiet är berömd för den höga kvaliteten på Iznik-kakelplattorna, där blått är den dominerande färgen. Mer än 20,000 kakelplattor med mer än 50 olika tulpanmotiv pryder de nedre nivåerna. Moskéns stora antal minareter (sex) är ett annat anmärkningsvärt drag, eftersom det bidrar till moskéns storslagenhet och den imponerande interiördekorationen.
Suleymaniyemoskén
Den berömde arkitekten Sinan fick i uppdrag av sultan Suleyman (Sultan Suleyman den storslagne) att bygga Suleymaniyemoskén, en av de viktigaste kejserliga moskéerna från den ottomanska eran. Suleymaniyemoskén, som ligger på en kulle med utsikt över hela Konstantinopel, är enorm och imponerande på grund av sitt strategiska läge. Innan Camlicamoskén byggdes 2019 var den Istanbuls största moské.
Skåpbil
Akdamar-kyrkan
Akdamar-kyrkan byggdes mellan åren 915 och 921 på ön Akdamar, som ligger i Van-sjön i provinsen Van i östra Turkiet. Biskop Manuel, som också var arkitekt, fick i uppdrag att leda projektet efter att det beställts av Gagik I Ardzruni, Armeniens kung. "Hripsime-typen" kännetecknas av att den är byggd av röd, huggen vulkansten och att dess design liknar en fyrbladig klöver. Arkitektoniska reliefer som föreställer religiösa scener pryder kyrkans utsida. De anses allmänt vara några av de finaste exemplen på medeltida konst. Bibliska fresker prydde de inre väggarna. Även om kyrkan har varit ett museum sedan 2007 (då den stängdes för gott) är den fortfarande... öppet en gång om året för religiösa ceremonier.
Antalya
Sankt Nikolaus-kyrkan
Myra, en antik stad i det som idag är sydöstra Turkiet, är hem till Sankt Nikolaus-kyrkan, en antik östromersk basilika. Byggnaden uppfördes år 520 e.Kr. ovanpå Sankt Nikolaus grav, som i modern tid är mer känd som jultomten. Kyrkan är viktig inte bara för att den är en plats för andakt, utan också för att den är ett utmärkt exempel på bysantinsk arkitektur och har några av de vackraste freskerna i hela Turkiet.
Trabzon
Sumela-klostret
Det ortodoxa Sumela-klostret ligger i Zigana-bergen i provinsen Trabzon i Turkiet, vilket ligger längs landets norra kust mot Svarta havet. Det exakta datumet för när klostret byggdes är okänt, men man tror att byggandet påbörjades under 4-talet, under kejsar Theodosius I:s regeringstid. Klostret är en imponerande byggnad, uppförd på klippor och tillgänglig via en stig genom skogen, och är särskilt känt för sina 18-talsfresker som skildrar bibliska scener från Jesu och Jungfru Marias liv. Klostret stängdes och gjordes om till ett museum år 1923, men den 15 augusti, 2010, hölls där en ortodox mässa för första gången sedan dess.
EdirneSelimiye-moskénDen fyrkantiga moskén är ett arkitektoniskt mästerverk, med en enda, massiv kupol och fyra smala minareter. Den finns med på Unescos världsarvslista. Arkitekten Sinan, som levde under 16-talet, under den ottomanska rikets storhetstid under Suleyman den praktfulle, är utan tvekan den mest berömd arkitekt från den ottomanska perioden. Edirne, som tidigare hette Hadrianopolis, var den ottomanska huvudstaden före Istanbul och här finns Selimiye-moskén. Selimiye-moskén var Sinans ”mästerverk”, enligt arkitekten själv. Vid åttio års ålder, under sultan Selim II:s regeringstid, byggde han Selimiye-moskén (1568–1575).
Sinans skicklighet som stadsplanerare bekräftas ytterligare av moskéns framträdande läge, vilket gör att den kan beundras på avstånd. Som det finaste exemplet på en moské med åtta pelare är denna byggnad kulmen på hans centralt utformade planlösningar med en stor, central kupol som reser sig ovanpå åtta massiva pelare och imponerande, försänkta arkader däremellan. Typiskt för ottomansk moskéarkitektur är de höga, eleganta kupolerna och de höga, smala minareterna. Selimiye-moskén är å andra sidan en av de vackraste och historiskt mest betydelsefulla moskéerna i världen. Det är ett stort komplex som inkluderar en moské, två fyrkantiga madrasor, en marknadsarkad (arasta) och en teologisk skola som byggnaden är 190 meter lång och 130 meter bred. Konstruktionen stöds av åtta enorma pelare och åtta mindre, utsmyckade kupoler. Kupolerna sträcker sig utåt och uppåt, vilket skapar en speciell effekt och ger mer utrymme på marken, så att blicken naturligt dras mot kupolen.
AnkaraHaci Bayram-moskénUlus, ett område i utkanten av Ankaras citadell, är platsen för Haci Bayram-moskén. Den första turkiska parlamentsbyggnaden uppfördes i detta område år 1923. Den är en del av ett traditionellt historiskt område som även inkluderar ottomanska och tidiga republikanska byggnader, som till exempel Haci Bayram-moskén och Augustustemplet. Området ligger på toppen av en kulle som en gång var en gravhög. Både de hedniska och muslimska samhällena har vördat denna plats sedan 8-talet f.Kr., då den fungerade som akropolen i det antika Ankyra.
The Haci Bayram Mosque, which dates back to the 15th century, is one of the most significant mosques in Ankara and continues to play a significant role in the city's religious life. In the eighteenth century, it underwent a transformation that made it look like a mosque from the late modern era. The absence of a dome and the use of a wooden ceiling are the mosque's most distinctive architectural features. Designer Mehmet Bey was responsible for its construction.
Cisterner och akvedukter
Istanbul
Basilika-cisternen
The Basilica Cistern is Istanbul's largest and oldest underground water reservoir still in use today. Southwest of Hagia Sophia, on First Hill, is where you'll find the cistern. Before the cistern was built, there stood a massive basilica, erected in the third and fourth centuries B.C. during the Early Roman era as a commercial, legal, and artistic hub. In 476, a fire swept through the building and put it out of commission forever. In the early sixth century, during the reign of Emperor Justinian I, the Basilica Cistern was constructed. The cistern supplied water to the Great Palace and other nearby structures, including gardens, courtyards, and palaces. Water piped in from the Belgrade forest, 20 kilometers away, was used to fill the cistern. The Yerebatan Palace (Yerebatan Sarayi) is 138 by 64 meters in size and is held up by 336 columns that were relocated from other ancient structures. It is estimated that 100,000 metric tons of water can be stored in the cistern. Topkapi Palace's water supply came from this cistern, the only ancient cistern still in use in modern times. In 1985, the cistern was renovated, and wooden walking platforms were added; the structure has been a museum since 1987.
Uzunkemer (den långa akvedukten)
Det var år 1563, under sultan Süleymans regeringstid, som arkitekten Sinan byggde den långa akvedukten som en del av Kirkcesme-vattenförsörjningssystemet. Detta var det största projekt som denna välkända arkitekt någonsin hade arbetat med. Systemets byggnader skadades av de förödande översvämningarna samma år, men de reparerades snabbt. Därför kan vi anta att Kirkcesme-vattenförsörjningssystemet var färdigt år 1564. Belgradskogen ligger i norra Istanbul, och detta system samlar upp ytvatten från området runt skogen och transporterar det in i staden. De västra och östra grenarna är de två mest framträdande delarna av systemet. Den långa akvedukten finns i i väst. Systemet består av totalt 33 enorma akvedukter. En av dessa akvedukter, känd som den långa akvedukten, har 97 enskilda valv som leder vattnet under marken. Den är 711 meter lång och 25 meter hög.
Det trasiga akvedukten
Kirikkemer-akvedukten är en del av Sinans Kirikcesme-vattenförsörjningssystem, som färdigställdes år 1564. För att transportera vatten genom hela staden använder Kirikcesme-vattenförsörjningssystemet 33 akvedukter och 55,374 meter rörledningar. Det har två grenar – en som går österut och en som går västerut – och samlar vatten från källor i stadens norra delar. I Kemerburgaz, längs den östra grenen, hittar du den trasiga akvedukten. Den är 207 meter lång och 35 meter hög, vilket gör den till den högsta akvedukten i systemet. Tre av valvbågarna har identifierats som rester från senromersk tid. På grund av dess skarpa sväng på 90 grader efter en viss punkt kallas den Kirik (trasig) eller Egri-akvedukten (med sin böjda form) har fått sina passande, om än något klumpiga, smeknamn.
Valensakvedukten
Istanbuls antika system för vattenförsörjning inkluderar Valensakvedukten. Det trakiska systemet för vattenförsörjning, vars rester fortfarande finns kvar, är det största kända antika nätverket för vattenförsörjning. Valensakvedukten förde vatten från den trakiska halvön till stadens centrum, där det fyllde Nymphaeum Maximum i Theodosius forum (Beyazit-torget) och sedan Binbirdirek-cisternen. Under den romerske kejsaren Valens tid slutfördes byggnaden (364–378). Byggnadens ursprungliga längd var troligen cirka 971 meter och dess höjd var troligen cirka 27 meter. Under medeltiden var systemet fortfarande i bruk, trots flera avbrott i vattenförsörjningen som orsakades av jordbävningar och krig. akvedukten blev en del av stadens huvudsakliga system för vattenförsörjning under 15-talet (under sultan Mehmet II:s regeringstid).
Sjukhus och badhus
Sivas
Divrigi-moskén och -sjukhuset
Det är ett ganska imponerande komplex som består av en moské och ett sjukhus. I provinsen Sivas finns Divrigi-fästningen, liksom Divrigi-moskén och -sjukhuset. Turan Melek, hustru till Ahmet Shah, lät bygga det två våningar höga sjukhuset år 1228–1229. Arkitekten Hurrem Shah ritade även moskén. Både Ahmet Shah och Turan Melek begravdes i sjukhusets gravkammare. Valvkonstruktionen och de utsmyckade dekorationerna är två av komplexets mest framträdande kännetecken. Portiker, mihraber, predikstolar och pelare är alla överdådigt utsmyckade. Tack vare sina många exempel på traditionellt anatolisk stenhantverk, utöver sin arkitektur, har komplexet tagit en plats på UNESCO:s världsarvslista.
Amasya
Darussifa (sjukhus och mentalsjukhus)
Darussifa ligger i Amasya, Turkiet, vid Svarta havets kust, och är ett hälso- och välbefinnandecenter som också fungerar som ett asylcenter. Det uppfördes av İdiz Hatun i början av 14-talet till minne av hennes make, sultan Olcayto, under Ilkanatens styre. Det var ett medicinskt center som erbjöd både behandling och utbildning, och dess tjänster tillhandahölls patienterna kostnadsfritt, i enlighet med modellen för välgörenhetsstiftelser som var vanliga i turkisk-islamisk kultur. Darussifa, vilket betyder "hälsoporten", är en direkt översättning av det arabiska ordet. Byggnaden har valvformade korridorer och rum, samt en innergård med valv på två sidor. Byggnaden liknar en traditionell islamisk skola eller madrasa. Sabuncuzade Serafeddin bin Ali, en framstående läkare, fick sin medicinska utbildning där. Boken han skrev, Kitab-ul Cerrahiya-i lhaniyye (Kirurgiboken från Ilkanatets tid), gjorde honom berömd. Byggnadens historia, där musik användes som terapi för personer med psykiska problem, återspeglas i dess nuvarande användning för musikterapi. Sedan 1997 har byggnaden fungerat som kommunens musikhögskola och har varit i kontinuerlig drift sedan dess.
Bursa
Bursas antika termalbad
Bursa, also known as ancient Prusa, is a historical town in the northwest of Turkey that is well-known for its natural hot spring baths. Cekirge, a village in Turkey, is well known for its therapeutic hot springs and has numerous such baths spread throughout the town. In the sixth century, during the reign of Eastern Roman Emperor Justinian I, the original baths of Cekirge were constructed. In the following centuries, during the Ottoman period, the Byzantine domed baths were renovated and enlarged by Sultan Beyazit II, and today they continue to attract tourists. The "silver water" of Bursa is said to come from the mythical Mount Olympus in Mysia, and it is used in many of the city's old Turkish baths.
Iznik
Ismail Beys badhus
Ismail Bey, en framstående person i området, tros ha använt ett litet hamam (turkiskt bad) nära Istanbuls port i Iznik som sitt privata badhus. Badhusens kupoler, som byggdes mellan 15- och 16-talet, är kända för sin skönhet.
Fontäner
Tysk fontän
Den tyska fontänen (eller Kaiserfontänen) är en av många historiska fontäner på Sultanahmettorget i Istanbuls historiska stadsdel. Mellan 1988 och 1901 tillverkades fontänen för hand i Tyskland och skickades sedan till Istanbul, där den monterades. Kejsar Wilhelm II av Tyskland beställde byggandet av den åttkantiga fontänen i nybyzantinsk stil som en gåva till staden Berlin. Gyllene mosaiker pryder insidan av kupolens tak.
Mihrisah Sultans fontänDenna fontän ligger i Kucuksus distrikt, i en paviljong, och beställdes av sultan Selim III år 1806 för att hedra hans mor, Mihrisah Sultan. Byggnaden, som ligger nära Bosporen, har blivit en symbol för området eftersom den ofta förekommer i gamla illustrationer av platsen.

